För att sammanfatta den gångna veckans tankebanor krävs extrem tankekraft, motivation, fotografiskt emotionellt minne, några arbetsveckor och en sisådär trettiofemtusen tomma tätlinjerade a4. Jag har begränsad mängd av allt.

Vi har hur som haver hunnit landa och börjar väl bli lite hemmastadda i vår nygamla tillvaro, vi finner den ofantligt grå och har glidit in i någon slags depression framkallad av avsaknaden av ständiga intryck. Man har tid att tänka; till exempel på att luktsinnet inte längre behövs och att doftintryck är ytterst ovanligt. Vi visste inte riktigt vilket håll vi skulle vända oss åt när vi insåg att ingenting väntar på oss de närmsta timmarna och satte oss därför ner och glodde i en värld där vi plötsligt vet hur allt funkar, och i en soffa som redan var formad efter våra bakdelar. Oändligt underlig känsla.

Men även den trista tillvaron innehåller guldklimpar, sociala sådana. Tror detta är personligt rekord i sentimentalitet och relationsdyrkan, det har varit extremt roligt att träffa alla vänner och familjen. Blev till och med glad när jag såg att alkisarna fortfarande var kvar i sina respektive "turfs". Jag kände mig hemma i tryggheten när jag såg att inte så mycket förändrats, och jag som brukar gilla förnyelse.

Vi har snackat och snackat, pedantskött våra relationer och, under resans gång, uppenbarligen insett ett och annat. Till exempel att man inte har någonting att klaga på och att det låter fruktansvärt illa när någon annan gör det. Det riktigt skär in i hjärnbalken och får mig att kräkas lite i munnen. Funderar nu på ifall det egentligen är någonting negativt för social tillväxt och utveckling, att störa sig på vad folk säger alltså. Nästa steg är nog att inse att man själv inte får klaga på sådana petitesser som att någon klagar. Det är småsint, mitt nya favorituttryck.


Med den vegetariska maten går det fantastiskt bra, vi har hittat alla substitut vi behöver och lyckats komma in i tankebanor som jag varit rädd skulle vara svårfångade. Alla substitut lokaliserade, alla turk- och kines-affärarsägare befriended. Idag gjorde vi bulgur och chili con carne av kikärtor och vegfärs. Ruskigt gott blev det.

Imorgon ska vi bjuda min familj på indisk mat med allt vad det innebär, dessutom fritt från animaliskt protein. Vi har redan övat oss på diverse försökskaniner, bland annat Emil och hans nya trevliga flamma Nellie. Det blev förvisso mediokert enligt vårt tycke men jag skyller på ringrostighet. Hoppas morgondagen blir succe.

Det känns som om det var i tidernas begynnelse som vi beslutade att spendera sista dagarna på resan i Kuta, det skulle vara ett säkert kort, tänkte vi. Strålande semestergul sol i absurda mängder och en vit, fånigt lång sandstrand utmed klart blågrönt saltvatten. Alltsammans förgyllt med oss, två svinbruna, sjukt erfarna backbackers som äger världen med varsin billig öl i handen, äntligen skulle vi få slappa av på riktigt och släppa allt jobbigt skit som budgetresande för med sig. En vacker strand i kombination med bra nattscen kan inte slå fel. Så tänkte vi, då vi hastigt valde vilken av det dryga dussinet flygplatser i området vi skulle flyga hem ifrån – den på Bali.

Lite så här hade vi tänkt, fast med mindre moln och vitare strand. Och inga vågor då. Och lite blåare i största allmänhet.

Sen gick dagarna, veckorna och månaderna, våra tankar var helt uppslukade i annat; allt från brännsår och läkarbesök i Thailand till ziplines i Laos djungler upptog dagarna. Kanske hörde vi ryktet om alla, på dålig arak, överförfriskade australiensare som syns liggande i rännstenen nattetid. Kanske hörde vi redan i förväg om att någon en gång siktat en död ko i strandkanten nedanför Hard Rock Café Bali, mitt på stranden. Vi visste förmodligen redan i förväg att en bira kostar 20 spänn. Det var inget som bekom oss. Vi har inte lagt tankekraft åt sidan åt att tänka framåt de senaste månaderna. Allt ifrån utebliven anmälan till högskoleprovet till anställningsfrågan som borde varit löst vid det här laget talar för det.

Dagens förslappade ungdom

Och så kom vi då fram till Kuta. Och hur ser situationen ut? Trimmat spöregn för fjärde eller femte dagen i rad, pissdyra hotell och en strand som både i syn och lukt påminner mer om lobbyn på willys där man pantar burkar och flaskor. Vi var skitbesvikna, arga, frustrerade och blev ovänner redan innan vi klivit ur minibussen.

Not singing in the rain.

Men smällar får man ta efter regnet som inte dödar och bringar solsken när det gör oss starkare, för att korsavla några riktigt klichémässiga uttryck. Kärt barn har många namn och det löser sig sa hon som sket i vasken. Det går om tills du gifter sig och den som väntar på nåt gått. Det jag försöker säga är att det blev bättre – i alla fall innan det blev värre.

Hallå tussen.

Vi fick efter några regniga dagar nästan tre hela timmar i solen, lokaliserade bra matställen och blev bundis med hotellkillarna. Vi skrattade och var glada, ja vi hann till och med gå ut och festa innan skiten hopade sig igen. När vi vaknade upp dagen efter kvällen innan kunde vi nämligen inte annat än att bryta ihop – de fullare versionerna av oss hade verkligen inte tagit sitt ansvar, vattnet hade de druckit upp och pengarna formligen strösslat ut över olika barer. Det enda de lämnade oss var ett hoptryckt ciggpaket i fickan där annars telefonen brukar ligga. Jag som inte ens röker. Men vart var telefonen? Den hade de slarvat bort. Jävla idioter, tänkte vi när vi med våra torra tungor försökte tränga igenom det tjocka lagret av gammal öl som bildats i gommen. Vi lovade att aldrig mer dricka alkohol. Igen.

Senare på dagen, då våra mer kreativa sidor åter började visa sig och vi både lyckats duscha och äta frukost gick vi till ett it-café för att få nästa kalldusch. ”Sorry for the inconvenience, your flight has been RESCEDUALED LATER”. Stod det i ett av alla illavarslande e-post. Satan, vi missar både anslutningsplan 1, anslutningsplan 2 och tåget från kastrup. Detta måste vara ett jävligt dåligt skämt hann jag tänka innan jag började leta efter nästa e-post som jag trodde skulle finnas i hopen av SPAM. Fakturan från försäkringsbolaget saknades, den som måste betalas innan nästa period (med start på dagens dato) börjar gälla. Vad bra, inget flyg, ingen telefon och ingen försäkring. Betyget i Historia som jag väntat på i snart en månad lös även det med sin, ursäkta, förbannade frånvaro. Vi lyckades lösa två av de tre problemen, telefonen saknas fortfarande.

 

Dagen efter var en hinduisk högtidsdag av märkligaste sort; ingen får lämna hemmet, använda el eller äta (helst). Detta gäller samtliga människoväsen som vistas på Bali och man blir inte undantagen för att man är turist, glöm det. Till och med flygplatsen stängs. 24-timmarsbankomater är strömlösa och de som måste använda lampa (tänk supermarket med frysdiskar med inbyggd lampa) får tejpa igen sina fönster med svarta sopsäckar. Allt sammans för att lura alla onda andar att alla människor övergivit staden så att de ska göra detsamma. Vi bröt mot matbiten men spenderade i övrigt dagen inne på hotellrummet med släckt lampa. Vi bröt faktiskt också elektricitetbiten och kollade på 9 avsnitt av en tv-serie vi köpt på DVD och en b-film. Det var dödligt tråkigt. Extra tråkigt blev det när vi blev tillsagda för att vi hade för hög volym.. på en laptop inne i vårt igenbommade rum.

Nudelsoppa living.

Dagen innan vi låste in oss på rummet hände emellertid någonting oväntat; när vi inför mörkläggningen gick för att inhandla nödproviant, tio snabbnudelkoppar och en påse chips, uppenbarade sig våra forna medbrottslingar Anton och Lina ur dunklet. De hade per flyg tagit sig till Indonesien ifrån Singapore för att spendera ett par nätter i Kuta. De visste att vi var här och vi visste att de var på väg, det vi inte var medvetna om var hur snart – vi räknade med att missa dem men bara därför att de medvetet lurat oss. Vi hade mycket att ta igen och lyckades, trots vår förvåning och allmänt oförberedda sinnen, få i stånd ett samtal där på kvällen. Vi beslutade dock att senarelägga detaljerna varpå vi skiljdes åt.

Jag byggde i brist på annat ett torn av soppa.

Vi fick senare lära oss mer om våra vänners strapatsfyllda resa som bjudit på bland annat denguefeber med oroliga sjukhusnätter som följd. Jag är väldigt glad att vi klarat oss ifrån allvarliga sjukdomar. Vi hade whiskykryddad sagostund tillsammans i några timmar men började, i takt med att whiskyflaskorna tömdes, bli allt mer sugna på att byta sagor mot klubbmusik. Sagt och gjort, löftet var ju redan brutet ändå.

Nusa Lembongans folk är väldigt tillbakalutade och sköna typer bortsett från dem som vill sälja snorkelturer eller hyra ut moppar, de kan vara lite pushy. Även alla som driver en affär är svin och tar fyra gånger priset på fastlandet för en helt vanligt flaska vatten. De vet att man måste dricka och har gaddat ihop sig som en liten bögig ö-maffia när det kommer till vattenpriset. I övrigt trivs vi, det är en jättefin ö, vädret kunde vara bättre och man får tajma sina strandbesök väl för att fånga solen. Det handlar om vind och duggregn - det är lite synd.

Men dagarnas väderlek är ultimat om man jämmför med nätternas. Vi har upplevt den absolut värsta stormen hittils och trodde på allvar att vi skulle få grävas fram ur bungalowrasmassor innan vi skulle få se dagens ljus nästa gång. Vi snackar brutal åska, regn som om vattnet gått på himmlen och vindar från gudrun på anabola. Man vill inte bo i en bungalow vid stranden i sådant väder, det låg en centimeter vatten på golvet och samtliga väggar var blöta från golv till tak på insidan. Vi sov ganska dåligt den natten. Hela fasaden som vätter mot havet på får hydda var klädd i lera och löv när vi dagen efter skulle samla ihop våra kläder från marken som vi glömt på tvättlinan. Skrämmande.

Vi fick senare veta att flera hus och hyddor tagit skada av stormen, jag tror dock inga människor fick bestående men så det kunde varit värre, men ändå. Efter regn kommer solsken som Roland i Torsk på Talinn säger; dagen efter hyrde vi cyklar och drog runt ön i strålande väder. Min sadel var så oskön och liten att det fortfarande gör ont att kissa. Härliga tider.

Vi har blivit drabbade av vår första hemlängtan, den är inte påtaglig och hindrar oss inte ifrån någonting men den finns där och den kommer precis lagom. Bali är ganska medelmåttigt. Varken stränderna, festerna, upplevelserna eller kulturen är någonting som vi kommer hålla som det bästa när vi kommit hem till fäderneslandet och tänker tillbaka efter att vi pusslat ihop våra liv igen. Jag påstår inte att vi inte trivs, för det gör vi - och det finns så klart saker som vi kommer sakna när vi åker härifrån. Dagarna man gått och räknat ner till i flera månader är över oss och vi känner att vi inte är mottagliga för alla intryck man bjuds på varje timme av varje dag - vi har helt enkelt blivit vana nu. Det finns så mycket som vi kunnat förälska oss i ifall vi inte upplevt en version av det tidigare och Bali är just så - det känns som en variant av vad vi redan sett. Men det är inget att snyfta över, det är naturligt, alla platser kan inte vara bäst. Missförstå mig inte kamrater, vi är fortfarande väldigt lyckliga!

Jag har medvetet valt att aldrig låtsas som att vi uppskattat saker mer än vi gjort och hoppas istället att jag varit tillräckligt ärlig för att någon där hemma någon gång tänk "ameh, vilka jävla otacksamma snorungar dom är som inte tar till vara på tiden de har på så intressanta platser". Men jag vill inte vara en modebloggerska som sitter och kastar glitter på allt som är roligare än att sitta på muggen. Visst gillar jag Bali, det är väldigt fint med alla risfält, berg och yadayada, jag säger bara att jag uppskattat det mer ifall jag inte redan rest runt i sex månader på liknande platser.

Det är lagom att åka hem - ett sista krafttag de tio sista dagarna. Jag hoppas att vi kan göra det mesta av tiden vi har kvar.

Halv tolv på natten och det regnade lika mycket som man pissar dagen efter en rejäl fylla på lättöl. Bäckmörker kombinerat med skrikande taxichaufförer och en 14 timmars bussresa i närminnet - knappast en ideal situation för människor med förstånd. Raseriutbrotten kom smygande redan innan vi insett att det varken fanns hotell eller mat i närheten. Jag fick inget vidare första intryck av Bali, och Bali fick inget vidare intryck av mig.

Ok, så efter att vi lämnade Yogyakarta bakom oss bestämde vi att vi hade fått nog med bakslag och svårigheter. Jakarta var en flopp, Yogya likaså. Nästa stopp, bestämde vi, skulle bli formidabelt.

Vi stod ut med 14 timmars bussresa,
vi stod ut med att det regnade när vi kom fram,
vi stod ut med att bara få sova tre timmar den natten,
vi stod således ut med att gå upp vid tre,
vi stod ut med att "breakfast included" innebar två snövita franska med otillräcklig mängd sylt,
vi stod ut med att klättra upp för ett berg i bäckmörker, ramla ner i ett hål på vägen upp, bli omkullsprungna av hästar, vänta i 40 minuter i 5 graders värme och betala 10000 för kaffesump.

Det där tycker vi var okej på något vis. Men när solenuppgången över en rykande vulkan och tillhörande rymdlandskap (tydligen en av de fetasta utsikterna man kan få i hela sydostasien) skyms av dimma..

Då stod vi inte ut längre. Vi är besegrade. Okej, Java-ön, du vinner. Kan vi åka nu? Tack hej.

Sedan vi lämnade Saigon och Vietnam har vi spenderat en ohälsosamt stor kaka av livet på buss, tåg, beemo, taxi eller till fots. Vi har verkligen legat i för att över land förflytta oss mellan Jakarta och Bali och samtidigt försöka insupa så mycket som möjligt av Java-ön, dess kultur, folk och mat. Det hela har självklart slutat i fiasko - men så är det ibland.

Vi blev inte förälskade i Yogyakarta, tvärt om. Vi letade hopplöst länge efter ett rum i staden, inte för att vi jagade ett bra rum att trivas i utan för att vi inte hittade något över huvud taget. Till slut checkade vi, som de första gästerna på tre dagar, in på Losmen Superman. Det var verkligen så långt ifrån super man kan komma, Losmen Superman är det sämsta boendet vi haft sedan vi började resa.

Sist jag skrev nämnde jag hur vi ämnade förflytta oss de 50-60 milen mellan huvudstaden Jakarta till turistorten Yogyakarta. Just det, via ekonomiklass på tåget ja.

Vi blev varnade av mannen med svarta tänder på den officiella reseinformationen på Gambir-stationen men trotsade ändå dennes ord och gick ett par kilometer till den lite mer dodgy tågstationen öster om Jalan Jaksa; Tanah Abang. Gambir sköter tågklasserna Bisnis (business) och Eksekutif (executive) men på Tanah Abang kan man boka Ekonomi, också det tåget som drar den stora massan av resenärer. Det gick som på räls (HAHAHA) att få biljetten en dag i förväg på denna sträckan och väl tillbaka på vårt hotell började vi, efter att hotellpersonalen skrattat ut oss, fundera på vad vi ställt till med.

Jag googlade fram saker som att "ekonomi coaches are highly inadvisable for tourist travel due to over crowding and the chance of having to stand in the isle for the full journey", "derailing and accidents are strongly over-represented for ekonomi trains" samt "if you plan going on an ekonomi-coach; keep your valuables secure in a front worn backpack AT ALL TIMES and DON'T flash around with modern tech equipment such as mp3-players and cellphones as theft, and even robbery, occur on those trains on a regular basis".

Jag var bokstavligt talat skitnervös och ville bara krypa ur skinnet ett tag innan jag bestämde mig för att lugna ner mig och tänka tillbaka på Indien, det fungerar i alla stressade situationer och man förvandlas till en järnmänniska. Väl på tåget släppte allt och vi fick till och med sitta på våra egna platser.

Såhär i efterhand kan jag verkligen rekommendera detta underklassens färdsätt, i alla fall på sträckan Jakarta - Yogyakarta, då det är så vansinnigt billigt (27SEK) och inte alls så hemskt som man först antar. Visst, de flesta röker i vagnarna och det kan bli väldigt kallt eftersom alla rutor är öppna. Och visst, det springer runt ständigt kolliderande försäljare i den trånga gången och annonserar för full hals ut deras förstoringsglas, nasi goreng, kaffe, burknudelsoppa, tidningar, läderskärp, milkshakes, cigaretter eller vad det nu kan vara hela natten som om det vore den sista. I övrigt tycker jag resan fungerade bra, vi fick förvisso ingen sömn och var ständigt stirrade på av stympade tiggare, skrikande livemusiker och andra som tycker att våra rupiahs passar bättre i deras fickor. Hygienen på tåget kanske inte heller är femstjärnig direkt, men man får uppleva verkligheten ett tag och det är därför vi reser.

Historien om Felix och Elins comeback som hardcore backpackers fortsätter där vi avslutade sist, på Soekarno-Hatta Intl. Airport, Jakarta.

Våra magar var tomma, lederna ömma och det kändes som att gårdagens svett bildad en stor kaka över hela kroppen som man liksom likt ett äggskal fick bryta sig ur innan man fick full rörlighet. Hela ansiktet var fullt med saliv och likaså skinnfåtöljen i vilken jag sovit. Det var dags att ta sig en titt på vad Indonesien och dess huvudstad hade att erbjuda, vi krängde på oss väskorna och gick.

Taxi eller buss?
Frågade vi oss efter att hastigt tvättat ansiktet i klorvatten med ny bakterieflora.
Buss får det väl bli om det finns nån, då blir billigast.
Hur vet vi vart vi ska hoppa av då?
Det löser sig nog.

Efter ett tag på resande fot lär man sig att det alltid finns lösningar på geografiska problem. Man lär sig också hur man inte hamnar på fel plats, utan att veta vad som är rätt plats. Det kan vara en bra idé att ta det mest mainstream transportmedlet man kan hitta, färdsättet man antar att de flesta backpackers tar för att förflytta sig mellan olika punkter. Ifall mannen i luckan som säljer buss, tåg eller åsnebiljetter inte har en aning om vad du snackar om och till synes aldrig har haft att göra med en vit budgetresenär så har du nog hamnat fel. Man kan följa det inoljade spåret, om man vet hur man ska tolka det.

Vi hamnade efter någon timme i snigeltrafik på den centrala tågstationen Gambir. Det är hit man vill ifall man åker buss. Därifrån kan man, om man är av hyfsad fysik, gå till Jalan Jaksa, en av alla backpackergränder man finner längs bananpannkaks-leden genom Sydostasien. Vi hade dock förväntat oss mer och hela stadsdelen är till synes under ombyggnad, fullproppad med cementblandare, lyftkranar och halvfärdiga hotell. Det ger mycket mer att önska, hotellrum här är dessutom svindyrt och erbjuder ljusår ifrån prisvärda rum. Det syns lång väg att entreprenörerna som anlägger nya hotell här inte riktigt vet vad de håller på med. Jalan Jaksa är till för backpackers, det syns - backpackers som varken har råd eller vill stanna för länge i Jakarta. Hur blir det då om man slänger in 10-15 nybyggda hotell? Så funkar det inte herr övertro-på-västerländs-ekonomi! De kommer stå tomma, ny backbackergränd på rätt sunkighetsnivå kommer uppstå i en annan stadsdel, Jalan Jaksas tid är över.

Vi hade initialt planerat två nätter i "The Big Durian" för att spara ihop tillräkligt med energi för att resa vidare. Nästa stopp ligger 10 timmars natt-tåg bort och en sådan resa kan kosta ganska mycket energi men vi har trots det ångrat oss.

Vi synade bluffen Jakarta ganska kvickt och har insett att det inte finns någonting här för oss, inga upplevelser att uppskatta, ingen bildskön natur, ingen takterrass att dricka cocktails på när solen gått ner (inte för att vi någonsin gjort det, någon annan stans heller). Vi har bokat tågresan härifrån redan nu och lämnar för Yogyakarta ikväll. Via orekommenderat resmedium, indonesisk economy class, kommer vi spendera kommande natt. Biljettförsäljaren på tågstationen varnade oss för klassen och jag förstår varför; biljetterna kostar endast 37 000 INR. De andra klasserna kostar 175 000 respektive 275 000 så man kan ju bara fantisera om vilken samhällsklass vi beblandas oss med. Det försäljaren inte vet är att vi klarade 12 timmar i Laotisk svinkall samt överlastad nattbuss med illamående lokalbefolkning och har därmed varit i helvetet och vänt. Detta blir en baggis.

Ursäkta de senaste dagarnas radiotystnad, vi har haft fullt upp med att återgå och aklimatisera oss till den (o)ädlaste formen av backpacking.


Efter att ha spenderat allt för mycket tid på hotellrum med egen toa, bussar med A/C och smitto-fria restauranger har vi nu tagit oss i kragen och insett hånet gentemot våra småländska förfäder. Utgifterna har gnagit ett allt större hål i den fejkade armaniplånboken på senaste tiden och det hänger på något outgrundligt vis ihop verkar det som..


Våra arma ryggar i allians med snäva krav på bagagevikt tvingade till en sista stor utgift innan vi slog oss ihop med samhällets bottenskrap; paketleverans. Vi hade, sedan Rasmus lämnade oss med sin ryggsäck fullt med våra grejer, samlat ihop hela 12.2 kilogram asiatisk kuriosa. Allt skulle noteras på ett formulär hos Vietnamesiska posten och vi fick fylla både fram- och baksida på pappret för att få plats. Vi fick dessutom höfta fram pris på varje objekt, fråga mig inte varför. Jag skrev medvetet dit några extra dollar i pubertalrebelliska anda, jag transformeras till trettonåring när det är någonting jag inte förstår.

I Indien var det mycket smidigare att skicka paket, leveranstiden var låg, endast tre veckor, och det var väldigt billigt - runt 300kr för 10 kilo. I Vietnam har man emellertid valt att försvåra det hela för oss fattiga backpackers; det fanns inget mellanting mellan båt- och flygleverans. Förvisso kanske inte detta är postmyndighetens fel utan geografins då Kina ligger i vägen för lastbilstrafik. Hur som helst, vi valde att skicka med flygplan trots att det var fyra gånger dyrare, men vem orkar vänta i upp till fem månader? 1200 kronor gick det på, det är 15-20 hotellnätter det. Du har ett paket att hämta ut om drygt två veckor mor, om inte cannabislukten tränger igenom kartongen vill säga.

Efter att ha pungat ut för posten och, bokstavligt talat, kastat in en näve chapatilindad channa masala på "Namaste Restaurant" mitt i Saigons mest backpackertäta delar av District One tog vi våra nedpackade liv och gick till buss-stationen. Vi klämde fram våra mest förvirrade ansiktsuttryck när vi frågade runt efter flygbussen men lokaliserade den ganska snabbt, den var varm och gick sakta så klart, men den gick i alla fall, minst lika bra som en taxi.

Väl framme på flygplatsen väntade inledningsvis incheckning och därefter visumkontrollen som vi så länge fruktat för. Vi valde med omsorg passkontrollanten med snällast ansikte och repeterade vår inövade skottårslögn. Det handlade ju bara om en dag, visserligen är Vietnam ökänt för sina hårda visumregler med svindyr extra urgent VISA extension som enda utväg. "This is not good", inledde mannen i uniform. "Oh no, we are so terribly sorry".

Han såg sedan mina "oförstående och överraskade" hundvalpsögon, greppade mumlet om en avgift jag "hört talas om och förberett mig för" och spelade med. Han skällde på genomskinlig och väl inoljat manér ut oss och man såg hur han sken upp en smula. Det slutade med tjugo nypolerade dollar i vaktens ficka och en ny, köpt, stämpel i våra pass.

Flygningen gick suveränt (slår än en gång ett slag för AirAsia) och helt plötsligt låg vi i forcerad fosterställning ihoprullade i två pyttesmå fåtöljer i en avlägsen väntsal på Jakartas Soekarno–Hatta Intl. Airport. Min nacke har mått bätte än när jag vaknade, fem timmar senare, men vi sparade 50$ på utebliven taxi och förbokat hotellrum. Tattarvarning, vi är tillbaka! Hejsan Indonesien.

Efter att ha irrat runt ett tag på museet blev klockan tolv och det var dags för den obligatoriska lunch-stängningen. Vi blev deporterade från de svala AC-utrymmena till gatans stekande hetta och det kändes ungefär som att bli slagen i ansiktet med en nyligen använd stekpanna.

Idag har jag och Elin varit på "War Remnants Museum" och blivit undervisade i USAs våldtäkt gentemot det Vietnamesiska folket. Det var ett väldigt intressant museum men som vanligt går jag och funderar på hur mycket som är sanning och hur mycket som är båg. Asiater har en förmåga att genom texter, skyltar och annat försöka styra ditt sinne i en viss riktning.

"Det är sjukt synd om oss och  vi var alltid helt oskyldiga" utstrålade museet.

Det känns som att bli inbytt under herrarnas vm-final i slagsmål direkt efter att man vaknat från en veckolång koma. Jag har saknat storstadens valmöjligheter och rörelse. Jag funderar på hur vi kommer uppleva Växjö när vi kommer hem. Inte för att jag inte redan visste att den är av ringa storlek, men jag har alltid upplevt Växjö som en stad av hyfsad kaliber. Det blir nog lite så när man är uppvuxen några mil utanför. De senaste åren har jag levt i tron att jag bott i en stad, när jag egentligen bott i en fingerborg.

Badorter i all ära men jag tänker inte sitta och författa förskönande texter om dem - de intresserar inte i längden. Vi uppskattar dem, för all del, och de uppfyller den emellanåt uppkommande obegripliga längtan efter att få sand i badbyxorna och solskyddsfaktor 40 i ögonen.

Vi har alltid dragits mer åt storstäderna, kanske för att vi härstammar från ett så tomt land som Sverige där motsvarigheter till Asiens pyramidala metropoler inte ens existerar på bild. Vi visste givetvis detta redan i förväg och åsidosatte därför bara fyra dagar för Vietnams två mest populära exempel; floridaimmitatören Nha Trang och resorttäta Mui Ne. Det räcker åt oss, mer än väl. Vissa kanske tycker att vi agerat obegripligt men i Mui Ne var vi bara nere vid vattnet en gång, när vi insåg hur jobbigt det var med sand i flipfloppzen vände vi för att aldrig komma tillbaka. Istället gled vi runt lite, käkade lite överprissatt viting-mat och tog en glass - sådana där saker man gör när man inte gör någonting. Skönt! Dagens passiva beteende kan härledas till gårdagskvällens aktiva också, icke att förglömma.

Oh yeah, vi ringde mormors hemtelefon via Skype också, hon blev jätteförvånad! Som en reaktion på vår nya veganliknande kosthållning blir kommentaren att hon tänker bjuda på kalops när vi kommer hem "så får vi se hur det blir med den saken". Det var så roligt att höra hennes röst att jag nästan fick lite hemlängtan.

Kära framtida Felix.

Jag skriver detta inlägget som en tillflyktsort för dig.
Se detta som en plats att återvända till när depression uppstår för att du inte brukade tiden tillräckligt väl i Vietnams badorter. Den dagen du börjar undra varför och frågar dig själv hur du kunde vara så obotligt odriven. Den dagen du saknar att resa och hatar ditt forna jag för att oaktsamt slösat på de redan få dagarna du hade äran att få uppleva.
Läs då detta inlägget och titta på följande bild lite extra länge och försök minnas hur det kändes.

Vi är halvvägs igenom Vietnam nu och befinner oss i Nha Trang - landets största turistort och en tillflyktsort för ett stort antal dumma vitingar som, likt oss, inte förstår någonting. Vi går runt i förvirrade grupper och fotar från samma vinklar, har likadana eller liknande souvenirtröjor (gärna beerlao-linne) och beter oss likadant. Vi går runt inne på landets, förmodligen, enda riktiga supermarket - inte för att köpa någonting, utan för att känna oss som hemma bland barnmatshyllor och kyldiskar ett slag.


Vi dealade ett schysst hotell på 64 Tran Phu (innestället) för $8 och har hittat riktigt god indisk mat i ett shack som drivs av en trevlig australiensare, Mughal heter det - lägg på minnet om du är i resetankar. Mer än så har vi inte lyckats åstadkomma idag, mest på grund av en ringa feber som Elin tampats med ett tag, eller jo; hon har färgat håret och blivit kvitt det där sjuttiotalstant-silver-blå-grå också förstås.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Vietnam än, det är ett land som är svårt att förstå tack vare lång, underlig historia. Vi har mött många fellow backpackerz som sagt att befolkningen har en otrevlig ton och jag kan verkligen förstå vad de menar; allt är tillåtet i Vietnam och människor gör de mest respektlösa sakerna för att komma åt dina pengar. True.


Ett lysande exempel är hur en skål ris på de flesta restauranger kostar 5000-10000 dong, man blir serverad ytterst lite ris men det speglar ändå kostnaden; 1,5-3 SEK. Då kan jag förstå att skålarna är små, det som händer ifall man ber om mer ris kan jag dock inte förstå. Givetvis får man mer ris om man säger att man kan betala dubbelt så mycket för det, men man får knappast dubbelt så mycket ris. Detta är grejen, vietnameser är så fruktansvärt företagssamma att man känner sig förolämpad, nu har de alltså på restaurangen insett att man tar till åtgärder för att bli serverad så mycket ris man vill ha och väljer man att betala extra en gång så kan man kanske också göra det två.

Då blir Felix vansinnig.


Andra fruktansvärt frustrerande försäljningsknep är bl.a.

1. Ställa sig i vägen med sin stora tavla fejkade ray-bans eller korgar med frukt så att den eventuella kunden inte kan passera förbi på trottoaren. Asiater förstår inte grejen med att inte springa rakt in i andra människor på gatan och det har vi vant oss vid men att medvetet blockera vägen är ett steg för långt och det får stå för Vietnam. Lösning: Gå med bastanta vikingasteg rakt in i försäljaden

2. Dra i den eventualla kundens väska eller kläder för att få uppmärksamhet när det inte räcker med att skrika. Man kan stänga av öronen när det är femton personer som samtidigt vill sälja just deras banan för att man gjorde misstaget att stirra på en för länge men när de börjar slita och dra i dig så försvinner charmen. Lösning: Visa aldrig intresse för någonting du inte VET att du ska köpa.

3. Se till att inte hålla sina löften om kunden är dum nog att betala i förväg. Ifall man betalar för en maträtt eller en tjänst så ligger stålarna i handen på näringsidkaren och det finns inget sätt att få tillbaka dem. Gratis reefill med te om du inte betalat? No problems. Gratis reefill om du inte batalat? Forget it. Lösning: Betala ALDRIG i förväg

Allt som oftast känner man sig som en stor dum vandrande säck med pengar i Vietnam, men samtidigt är det en väldigt felaktig tolkning av folket. De man stöter ihop med som inte har som uppsåt att sälja dig någonting är oftast väldigt trevliga. Jag tror problemet har med regleringsbrist att göra i kombination med en allmän uppfattning att man får ta i lite extra när det handlar om en vit turist - för att vi ju faktiskt inte bara är lite dummare utan också lite rikare.